fridasvardagsbestyr

Min ögonsten blir så olycklig av att vara ensam hemma så det skär något alldeles fruktansvärt i mitt hjärta de gånger jag lämnar henne och går iväg till jobbet. Att se henne så stressad och ledsen är outhärdligt och situationen är helt ohållbar. Därför har jag lagt ut en annons i hopp om att finna en sann hundvän som söker efter ett utmärkt sällskap på dagarna.

Att lämna in henne på huddagis med 30 andra hundar är helt otänkbart. Trasan skulle minsann bryta ihop inom en timme eftersom att hon inte är så förtjust i andra hundar, om de inte är i samma storlek som hon själv vill säga. Ibland tror jag att hon fått hundlivet om bakfoten och att hon i stället tror att hon är en människa. För hon sover med oss, sitter med vid bordet (dumt, jag vet!), sitter på ett säte i bilen och beter sig nästan som ett barn. Hon blir trött och grinig när klockan passerat 23 och då vandrar hon fram och tillbaka till dess att man går och lägger sig. Dessutom ligger hon allra helst i ansiktshöjd i skåran mellan mig och Den Blivande, eller på hans bröst. Hennes svarta fina Biabädd vill hon knappt kolla åt de gånger det är dags att ta en powernap. Då är det soff eller sängkuddarna som lockar!

Ett svamligt hundinlägg för somliga, men jag är helt faschinerad över hur vansinnigt mycket man kan tycka om ett djur. Om jag skulle bli arbetslös, bostadslös och helt utan ägodelar så är det absolut sista jag skulle göra mig av med min bästa vän. Jag kan nog med ord inte beskriva hur jag tycker om det här ludna lilla lejonet.

Du underbara, underbara vän.