fridasvardagsbestyr

Okej vänner, nu ska jag visa er någonting som mest troligt kommer att få er att rynka på näsan, känna ett visst obehag och sedan undra hur fräsch jag egentligen är. Även fastän jag håller med om att det är så pass äckligt att det till och med kittlar min kräkreflex så kan jag inte låta bli att känna ett stygn av faschination över hur det ens är möjligt att det kan gå sådär långt.

I alla fall, jag har under drygt en veckas tid haft på mig en stor ring som visst visade sig vara snäppet för trång. Åtminstånde på mornarna och de gånger jag druckit alkohol, för då svullnar alltid mina fingrar upp så att de kan misstas för att vara ett par bleka prinskorvar. De senaste dagarna har mitt högra långfinger ömmat och varit väldigt uppsvällt. Vid några tillfällen har jag då försökt att slita av ringen utan att lyckas. Tålamod och smärta är inte riktigt det som tillhör min starkaste sida. I vilket fall, i går morse pulserade långfingret och fingerspetsen hade sakta men säkert uppnått en mörkare ton än de övriga fingrarna. Att ringen skulle bort var ett faktum, problemet var bara hur för oavsett om jag smorde in det med olja och lät Den Blivande slita i ringen så ruckades den knappt en millimeter.

När jag var yngre hände det vid några tillfällen att jag fastnade med mina fingrar och mina föräldrar löste alltid situationen på ett förhållandevis smidigt sätt. Dock försökte de väl avskräcka mig genom att hotfullt berätta att fingret kan ruttna och till slut vara tvungen att amputeras om man har otur och låter exempelvis en ring sitta på alldeles för länge. Även om jag innerst inne vet att så inte skulle vara fallet så kunde jag inte låta bli att känna en viss oro över deras varning. När vi båda slet som mest i ringen så började uppenbara sår visa sig och min hud i stort sett slets loss. Gissa om jag drabbades av fullständig panik!

Till slut efter en del blod, svett och tårar så lossnade den förbaskade ringen och under den gömde sig (vad som såg ut att vara) min förruttnade hud och öppna sår. Yuck..