fridasvardagsbestyr

Svarta pärlan är inte längre en pärla. Den är snarare en fara för oss och för allmänheten.

Steget till att bli bilägare trodde jag skulle ha sina för- & nackdelar. Men hittills har ägandeskapet nästan bara inneburit nackdelar och en hel del pengaslukande. Det är alltid någonting som behöver bytas, repareras, servas eller ses om.

Droppen av hela misären var i onsdags morse när jag glad i hågen skulle skynda mig mot jobbet. Påpälsad med dunjacka, bärandes på en tung väska med tre pärmar, en hund i andra handen och min handväska över armen kastade jag mig ut i den kalla novemberkylan. Det verkade inte bara vara jag som hackade tänder, för även Svarta Pärlan såg frusen och ensam ut när hon stod översnöad ute på parkeringen. När jag stoppar nyckeln i låset och vrider om så hör jag inte det där välkomnande, betryggande "klickandet". Utan Svarta Pärlan står fortfarande kvar - frusen och mer låst än någonsin tidigare. Jag känner stressen och värmen innanför jackan som sakta men säkert letar sig fram och får mina vinterröda kinder att bli ännu rödare. Efter ett antal försök att låsa upp är det bara att konstatera - bileländet går inte att komma in i!

Så på den vägen är det, vår Svarta fara har på något sätt gått i baklås så samtliga dörrar + baklucka. Hur man löser detta tragikomiska dilemma överlåter jag till den förste bilmekare som vill ta sig an detta i form av ett svartjobb. Då ska Svarta faran fixas till, besiktigas och läggas ut på Blocket illa kvickt. Sen börjar jag antingen färdas i Sossepack eller så köper vi en bättre, nyare bil.